supernurse

....och äntligen börjar det hända ngt. Ja, jag tror det är på riktigt den här gången. Bmbesök idag. Hon trodde inte heller att det var lång tid kvar nu. Bebis är fixerad och livmodertappen helt klart påverkad. Värkar? Ja, jag tror att det är det jag har nu!?!....dock mkt oregelbundna så det kan ju fortfarande dröja ett tag. Men....det händer något, helt klart! Faktum är att jag börjar bli förkyld...så nu måste Pyret ut...skynda skynda!!!

Inget nytt har hänt gällande bebis. Lyckades få tag på barnmorska och pratade av mig lite gällande onsdagen på förlossningen. Funderar mkt på hur så många personer kan missta sig angående huvud upp eller ner. Menar...vana barnmorskor och läkare borde väl kunna skilja huvud från rumpa?  Det frågade jag min barnmorska och hon svarade att det förmodligen bara är en bebis med stor rumpa.

Tobbeälskling köpte igår ett pussel till oss (ja, jag har tjatat om pussel länge nu utan att ha köpt ngt själv). Så det roade vi oss med igårkväll, eller halva natten rättare sagt. Det var så mysigt att göra ngt annat än å sitta framför tvn, ja för orken till så många andra aktiviteter finns inte just nu.

Vaknade vid 4 imorse och hade ONT. Näe inte det onda jag önskade jag kunde få nu....utan gallont. Trodde det skulle gå över men icke. Så vid sju imorse var det bara att trycka upp ett nytt stolpiller och känna befrielsen komma smygandes. Skönt att det finns ngt som iaf råder bot på skiten...om så bara för en stund. Kruxet är dock att man vill inte ta detta lm för ofta...bebis mår inte bra av för mkt. Så nu vet jag inte vad jag ska ta mig till om det blir flera anfall. Måste prata med BM om det...kanske det får bli igångsättning snart.... För det verkar inte spela så stor roll vad jag äter heller. Men för att känna att jag gör vad jag kan för att inte drabbas så får det bli kokt mat å inget annat för min del framöver. Inget fett, äpplen, ägg, päron, paprika. Inte stekt mat och heller inga starka kryddor. Ingen lax eller makrill... Heller inte choklad.. Å inte majs, lök.... Inte vanlig pasta eller ljust bröd...för den delen inte nybakt bröd i huvudtaget. Usch å fy!! Lovar...jag ska sluta klaga nu!! Men...är det någon som har tips på bra mat för stackars mig nu så mottages dom tacksamt.

Pyret trivs fortfarande bra i magen...alldeles för bra. Förvärkarna lurar mig i omgångar. Hinner tänka att NU...NU JÄKLAR HÄNDER NÅGOT. Men sen bara helt plötsligt kan alla känningar vara som bortblåsta. Kroppen (och Pyret) spelar en verkligen spratt nu.

Tobbe var övertygad om att bebis skulle anlända igår. Tji fick han! Däremot bjöd jag honom på ännu ett gallstensanfall. Inget smärtstillande kvar, så jag tänkte att jag minsann skulle bita ihop och ta smärtan denna gång. Men icke! Efter 5timmar av ren j*vla panik och smärta trodde jag rent ut sagt att jag skulle dö och T fick åka in till sjukhuset och hämta ut nya stolpiller. En halv timme senare kunde jag så smått börja slappna av och somnade sedan gott. Lagom groggy.

Till ngt trevligare..... Tro det eller ej men igår införskaffade jag mig en ny mobiltelefon. Det var verkligen dags då min gamla telefon inte var att lita på för fem öre. Så nu har jag ngt att sysselsätta mig med...förstå mig på hur saken funkar!

Men som sagt, ingen bebis i sikte. Inte ens en endaste fjuttig känning!

...är det idag! Gårdagen, dvs BF, gick ganska smärtfritt tycker jag. Det kan ju ha att göra med att de flesta runt omkring mig som får barn går över tiden (och det med råge), så att jag själv är ganska inställd på att göra dom sällskap. Ska man däremot gå efter den där teorin om att dotter följer mammas mönster vad gäller födslodatum så borde jag vid det här laget redan snusa bebis med tanke på att mamma födde 2 av 3 barn innan BF. Aja, skitsamma...vi får se när Pyret behagar titta ut.

Igår firade vi Fias födelsedag på kvällen...hon bjöd på smarrig dajmtårta å den var värd att knipa för kan jag lova ;). Där var massa barn....från 4 veckor till 4år. Livat i luckan! Tänk då hur det kommer va nästa år....med minst 2 småttingar till.

Ett par timmar var vi där å sen åkte jag å T hem för att fortsätta firandet på egen hand. Ja, det var ju trots allt BF! Så vi skålade i några munnar skumpa, en massa tända ljus och god choklad. Avslutade kvällen/natten med onda förvärkar sittandes i badkaret halv två. Så det var med lite besvikelse jag vaknade imorse UTAN att ha riktigt jäkla ont. För smärta (som leder ngn vart) är vad jag längtar till mer än ngt annat just nu!!

Ingen bebis i sikte, å jag är inte förvånad. Men snälla bebis...kom snart ut, vänta inte för länge. Mamma börjar bli trött.
Oavsett bebis idag eller inte så sa en vän ngt idag som tål att tänkas på när allt bara känns jobbigt och det känns som en evighet tills lillskrutt kommer titta ut: -Närmare än såhär har det aldrig varit!

Jag kan inte(fastän jag gärna velat) fira vår bebis ankomst idag...däremot ska Snyggmama firas, inte för att hennes bebis heller behagat titta ut, utan för att hon fyller 28år idag. Grattis vännen!

Vilken omtumlande eftermiddag det blev idag. MVC besök var på schemat. Allt verkade bra. Barnmorskan var dock inte 100% säker om huvudet var neråt på bebis. Hennes tvekan adderat med mina misstankar om att bebis kanske vänt sig i söndags slutade med att vi fick åka till förlossningen för bedömning. Träffade där en barnmorska som klämde å kände- trodde huvudet var neråt men var inte säker. Lyssnade på hjärtljuden men tyckte de var lite väl högt upp om nu huvudet var neråt. Skulle ordna med ultraljud. En stund senare kom barnmorska nr2 in. Tjoade och tjimmade högt. Klämde å kände å sa med ett leende:
-Japp, här har vi en bebis som ligger med huvud uppåt! Hur känns det? Har ni funderat på vad ni i såfall vill göra?
- Ehh..näe, inte funderat så mkt på det....svarar jag chockat.
Barnmorskan börjar då rabbla alternativen vi har. Antingen vändningsförsök...eller föda i säte...eller så kan vi ju få ett kejsarsnitt. Barnmorskan igen (lika högljutt och burdust):
- Men fundera ni en stund på det så ska jag leta reda på läkare som får bekräfta sätesbjudningen med ultraljud å så får vi diskutera ert beslut sen.
- Ehh...ok.
Jag och T bara stirrar på varandra som 2 frågetecken. Jag hinner tänka att :jaha, inget blir som man tänkt sig.

Läkaren kommer in och talar om att den vana erfarna barnmorskan var ju säker på sin sak, huvudet är förmodligen uppåt, dvs bebis ligger i säte. Även han pratar om de olika alternativen vi har. Jag ber tillslut att få göra ultraljudet innan vi ens fortsätter fundera på hur vi ska göra. Sagt å gjort....
.....ett ultraljud görs och läkaren säger efter vad som känns som en evighet (med ett leende):
- Ja, nu har ni ju fått lära er lite om att föda i säte och om vändningsförsök...men det behöver ni inte fundera mer på för eran bebis ligger med huvudet långt, långt ner.

Så här sitter jag nu....smärre omtumlad och med ömmande mage(ja, det gör ont när 4 tveksamma människor skall klämma å känna för att försöka lista ut hur bebis ligger) och frågar mig: Vad fan var det som hände idag?

...å ingen bebis i sikte! Låg i badkaret sent igårkväll å så började Pyret hicka. Var tror ni hickan kändes? Jo, i vänstra ljumsken, som den brukar. Strax efter fick jag mig en rejäl spark på höger revbensbåge. Så lillskrutt har nog gjort ett ärovarv i magen (ett sista förhoppningsvis?!?) för att sedan lägga sig som vanligt igen. Eller så är det jag som innan hallucinerat vad gäller en eventuell vändning. Hur som haver känner jag mig lugnare på den fronten nu.

Är helt slut idag. Gick och lade mig halv fem imorse, pga JÄ*LA GALLSTENSSKITEN...igen. Nä...bebis måste komma ut nu så att jag förhoppningsvis slipper det här. Det sägs ju man ska ladda med mkt kolhydrater inför förlossningen... Jo, tjena. Hur ska det gå till när man mer o mer börjar tappa matlusten?!....och snart VÅGAR jag ju inte äta ngt...eftersom det känns som om vad jag än stoppar i mig snart slutar med känningar i gallan. Får helt enkelt leva på kräm å mjölk...för det verkar ju gå bra iaf.

Men, men...inte långt kvar nu! Å jag längtar sååå till att få träffa krabaten. Ja, vem är du där inne?

Det har varit en skön helg...trots alla krämpor. Gallstensanfall natten till lördag gjorde att lördagen blev ganska slö...men slutade med ett trevligt restaurangbesök på kvällen. Igår gjorde vi en mysig utflykt till kaknästornet.

Faktum är att jag fortfarande har bebis i magen. Ska Pyret stanna där inne för evigt? Så känns det för i helgen har alla  känningar av förvärkar  helt  å  hållet  försvunnit.  Däremot  är jag  lite orolig över  att lillskrutt  har vänt  på sig.....åt fel håll! Bebishickan brukar kännas fint i mammas ena ljumske och sparkarna strax under högra bröstet. Nu igår så hade jag plötsligt sparkarna i ljumsken och hickan högt upp till höger i magen. Varför vända på sig nu?? Vill du inte komma ut istället?  Får höra vad barnmorskan har att säga om saken på onsdag. Kanske lillskiten vänt sig tillbaka tills dess.

Idag är det exakt 1 vecka kvar till BF. Tror dock inte pyret tänker titta ut varken innan BF, på BF eller de närmsta dagarna efter det. Näe...lillskrutt har det nog så bra där inne att det slutar med att vi får tvinga ut honom/henne. Men om så blir så är det ju trots allt inte långt kvar ändå. Max 3 veckor+ett par dagar. Och ja- det är tungt. Orken tryter och fogarna strejkar. Men jaja, inte långt kvar!

Spenderar dagarna mest med att samla energi till vad som komma skall. Jag känner mig förberedd, peppad och fullt redo för ett maraton med smärta. Jag vill träffa lillskrutt nu!!!  Snart är det helg= T är ledig från jobb, och jag hoppas på att vi ska hitta på ngt mysigt bara han å jag.. Ja, kanske sista gången alena på ett tag.....

...det är jag det!! Bebis ankomst närmar sig med stormsteg och såhär i slutet är det tungt. Känner mig minst sagt som en vattenmelon. Var på MVC igår för rutinkontroll. Även barnmorskan kunde konstatera att jag samlar på mig himla mkt vätska i kroppen nu. Fötter, händer, ansikte å även magen är ömma av vätska och svullnad. Bltr har smygit sig lite uppåt men är inget alarmerande. Sfmåttet är ngt över det normala så jag försöker att mentalt förbereda mig på att förlösa en jättebebis. Jättebebis eller ej, så verkar skrutt må bra där inne. Barnmorskan tyckte att jag skulle försöka vila så mkt som möjligt....så igår beslutade vi oss för att det inte blir ngt bröllop för våran del. Trist-självklart, men det känns ändå bra att lyssna på sin kropp och oxå att slippa oroa sig för att bebis ankomst ska bli på helt annan plats än vi planerat. För som sagt.....nu kan faktiskt bebis komma när som helst ju.