Glömde nämna mössan!
En nattsköterska (som för övrigt alltid kommer ha en plats i mitt hjärta) kom inatt med en present till Neo. Hon hade stickat en mössa till honom, den var sååå fin. Behöver jag tala om att denna människa är alldeles underbar?
Tack!....ja, du vet ju vem du är (men förmodligen kommer du inte läsa detta)!
Ohh yes!!
Farbror dr på ronden idag:
- Annelie, vi tänkte faktiskt låta dig gå på permision över helgen så får du komma tillbaka till på måndag morgon å ta nya prover å se att allt ser bra ut så skriver vi ut dig då.
Jag å mina frågor:
-Är det normalt att ha så ont som jag har fortfarande?
- Ja, om du har lika ont om 3 månader då kommer vi börja fundera varför...
- Kommer ni sjukskriva mig?
- Det blir minst 3 veckor.... Även om du känner dig ganska så pigg nu så är det som du åkt på inget å leka med å tar lång tid att läka.
- Ok, hur ska jag nu förhålla mig till alkoholen (nästan så det kändes pinsamt att fråga)?
- Inte en enda droppe alkohol på ett halvår!!! Sen kan du försiktigt prova å dricka lite lite...men du kommmer att kunna känna av det länge, bukspottkörteln är väldigt känslig.
Ok, mest positiva svar helt klart....men det där med alkoholen det sved måste jag erkänna. Jag som hade sett fram emot en fylla inom kort (jag har ju för fasiken varit nykter i snart ett år!)....eller att åtminstonde få dricka ngt glas vin till en god middag. Men men....det är bara att bita i det sura äpplet (för äta äpplen kan jag ju nu äntligen göra igen nu när gallstenarna är borta).
Men permis....åka hem imorgon. Gud så härligt det ska bli!!!! Blir av med sista slangen imorgon, å det är CVK:n jag har i halsen...sen är jag helt slanglös!!!!
Igårkväll var en alldeles underbar kväll. T roade sig på stan och jag fick besök av Lina Fia å Hedda. Det var så länge sen vi hade en sån där riktigt tjejig kväll....å det var sååå mysigt. Tack tjejer för att ni kom...ni är underbara! Ngn annan som är underbar är Fias Hedda....hon är söt som socker och kusligt lik mamma Fia. Neo och Hedda mös bredvid varandra i sängen (haha, det där lät ju lite suspekt kanske...). Eftersom det är lite problem för mig att här på sjukhusbibblan lägga ut bilder så får ni ta å kika in på Fias blogg...där finns det några underbara bilder på underverken.
Snart...när jag kommit hem lovar jag en hel drös med bilder på min Neo här på bloggen.
Å det är så mkt jag vill göra: bara njuta hemma med familjen, ta långa barnvagnspromenader, fikadejta med gänget med deras bebisar, shoppa kläder(har inget å ta på mig), försöka hitta tillbaka till smaklökarna å laga goda middagar, hälsa på alla, mysa med Neo, mysa med Tobbe, börja fixa ordning 3:e rummet hemma å inreda det, renovera resten av vårat älskade hem, åka å fika hos mami å papi. Ngt jag och min älskade bror pratade om för ett tag sen är en spelkväll med familjen...det är ngt jag saknar å hoppas jag orkar med snart!
MEN...fokus nu ska bli min familj. Jag Tobbe och Neo ska nog mest vara för oss själva några dagar å bara hitta tillbaka till där vi började... Nu har jag ju snart varit på sjukhus 4 veckor å Neo har då funnit hos oss 5 1/2 vecka, så mesta delen av hans liv har han ju varit på sjukhus med mig. Nu ska vi få honom att förstå att vårat hem ÄR hemma.....få han att känna sig som tryggast där. Åhh vad jag längtar.....
Nä, nu måste jag leta reda på en toa....har fått Furix (vätskedrivande för den som inte vet) å det börjar trycka på rejält. Sen ska jag gå till meditationsrummet en sväng. Ja, för första gången känner jag mig rastlös å det är väl ett friskhetstecken!?!
(Har till och med sminkat mig idag och har på mig privatkläder istället för de fina sjukhuskläderna)
- Annelie, vi tänkte faktiskt låta dig gå på permision över helgen så får du komma tillbaka till på måndag morgon å ta nya prover å se att allt ser bra ut så skriver vi ut dig då.
Jag å mina frågor:
-Är det normalt att ha så ont som jag har fortfarande?
- Ja, om du har lika ont om 3 månader då kommer vi börja fundera varför...
- Kommer ni sjukskriva mig?
- Det blir minst 3 veckor.... Även om du känner dig ganska så pigg nu så är det som du åkt på inget å leka med å tar lång tid att läka.
- Ok, hur ska jag nu förhålla mig till alkoholen (nästan så det kändes pinsamt att fråga)?
- Inte en enda droppe alkohol på ett halvår!!! Sen kan du försiktigt prova å dricka lite lite...men du kommmer att kunna känna av det länge, bukspottkörteln är väldigt känslig.
Ok, mest positiva svar helt klart....men det där med alkoholen det sved måste jag erkänna. Jag som hade sett fram emot en fylla inom kort (jag har ju för fasiken varit nykter i snart ett år!)....eller att åtminstonde få dricka ngt glas vin till en god middag. Men men....det är bara att bita i det sura äpplet (för äta äpplen kan jag ju nu äntligen göra igen nu när gallstenarna är borta).
Men permis....åka hem imorgon. Gud så härligt det ska bli!!!! Blir av med sista slangen imorgon, å det är CVK:n jag har i halsen...sen är jag helt slanglös!!!!
Igårkväll var en alldeles underbar kväll. T roade sig på stan och jag fick besök av Lina Fia å Hedda. Det var så länge sen vi hade en sån där riktigt tjejig kväll....å det var sååå mysigt. Tack tjejer för att ni kom...ni är underbara! Ngn annan som är underbar är Fias Hedda....hon är söt som socker och kusligt lik mamma Fia. Neo och Hedda mös bredvid varandra i sängen (haha, det där lät ju lite suspekt kanske...). Eftersom det är lite problem för mig att här på sjukhusbibblan lägga ut bilder så får ni ta å kika in på Fias blogg...där finns det några underbara bilder på underverken.
Snart...när jag kommit hem lovar jag en hel drös med bilder på min Neo här på bloggen.
Å det är så mkt jag vill göra: bara njuta hemma med familjen, ta långa barnvagnspromenader, fikadejta med gänget med deras bebisar, shoppa kläder(har inget å ta på mig), försöka hitta tillbaka till smaklökarna å laga goda middagar, hälsa på alla, mysa med Neo, mysa med Tobbe, börja fixa ordning 3:e rummet hemma å inreda det, renovera resten av vårat älskade hem, åka å fika hos mami å papi. Ngt jag och min älskade bror pratade om för ett tag sen är en spelkväll med familjen...det är ngt jag saknar å hoppas jag orkar med snart!
MEN...fokus nu ska bli min familj. Jag Tobbe och Neo ska nog mest vara för oss själva några dagar å bara hitta tillbaka till där vi började... Nu har jag ju snart varit på sjukhus 4 veckor å Neo har då funnit hos oss 5 1/2 vecka, så mesta delen av hans liv har han ju varit på sjukhus med mig. Nu ska vi få honom att förstå att vårat hem ÄR hemma.....få han att känna sig som tryggast där. Åhh vad jag längtar.....
Nä, nu måste jag leta reda på en toa....har fått Furix (vätskedrivande för den som inte vet) å det börjar trycka på rejält. Sen ska jag gå till meditationsrummet en sväng. Ja, för första gången känner jag mig rastlös å det är väl ett friskhetstecken!?!
(Har till och med sminkat mig idag och har på mig privatkläder istället för de fina sjukhuskläderna)
Jag börjar se ett slut...
Det är sant....idag nämnde läkaren hemgång för första gången. Har jag tur och allt går som det ska gå nu framöver så får jag åka hem på måndag. Kan ni fatta!!! JAG får åka hem å behöver inte återvända. Jag får stanna hemma. Får börja hitta tillbaka till där vi avslutade för några veckor sedan. Vi ska hem och bli en vanlig familj med vanliga rutiner. Det är så stort!!
Ni anar inte hur lycklig jag är idag!!!
Antibiotikabehandlingen avslutas imorgon...sen är det bara å få bukt med smärtlindringen så kan jag sen börja amma igen. Å det är ännu mer lycka. Efter dessa snart 4 veckors kämpande med att pumpa så ska det bli sååå nice att börja amma igen. Sen om det funkar är en annan femma. Men då vet jag iaf att jag gjort allt som står i min makt för att få det att funka. Men Neo han mår ju fint ändå...det vet jag ju...å det gör mig lugn.
Idag gjorde vi ett tappert försök att göra fingeravtryck....det var då inte lika lätt som fotavtrycken kan jag lova.
Ja, tänk.....avdelningens maskot ska få komma hem till sitt riktiga hem snart.....dom (personalen) lär sakna honom...det kan jag lova!!
Ikväll kommer mina vänner hit å gör mig sällskap medans pappa T får roa sig lite på egen hand. Det ska bli nice!
/ See ya!
Ni anar inte hur lycklig jag är idag!!!
Antibiotikabehandlingen avslutas imorgon...sen är det bara å få bukt med smärtlindringen så kan jag sen börja amma igen. Å det är ännu mer lycka. Efter dessa snart 4 veckors kämpande med att pumpa så ska det bli sååå nice att börja amma igen. Sen om det funkar är en annan femma. Men då vet jag iaf att jag gjort allt som står i min makt för att få det att funka. Men Neo han mår ju fint ändå...det vet jag ju...å det gör mig lugn.
Idag gjorde vi ett tappert försök att göra fingeravtryck....det var då inte lika lätt som fotavtrycken kan jag lova.
Ja, tänk.....avdelningens maskot ska få komma hem till sitt riktiga hem snart.....dom (personalen) lär sakna honom...det kan jag lova!!
Ikväll kommer mina vänner hit å gör mig sällskap medans pappa T får roa sig lite på egen hand. Det ska bli nice!
/ See ya!
28:e okt och HEMMA!!!!!
Idag har jag varit hemma!! Eller rättare sagt är hemma i skivande stund. Lyckades tjata till mig en pemision och fick följa med på BVC å se hur stor vår "lillkille" har blivit. Han växer å frodas....det räcker att säga så :)
Att vara hemma är ljuvligt. Lyckotårarna kom direkt. Jag älskar vårat hem...det är så fint och jag stormtrivs!! (Tack papi å mami för att ni gjort så fint här hos oss!! ) Nu kommer tårarna snart igen....men nu är det inga glädjetårar...näe, för nu måste jag åka tillbaka till sjukhuset. Å det kan jag säga att det vill jag INTE. Men man får vara glad åt dom här timmarna...dom ska jag leva på . Snart....ja, snart hoppas jag att jag kommer hem för att stanna.
En bild på vår Neo kan jag bjuda på oxå...fast på den bilden var han fortfarande liten...nu är han ju en stor kille ;)
Att vara hemma är ljuvligt. Lyckotårarna kom direkt. Jag älskar vårat hem...det är så fint och jag stormtrivs!! (Tack papi å mami för att ni gjort så fint här hos oss!! ) Nu kommer tårarna snart igen....men nu är det inga glädjetårar...näe, för nu måste jag åka tillbaka till sjukhuset. Å det kan jag säga att det vill jag INTE. Men man får vara glad åt dom här timmarna...dom ska jag leva på . Snart....ja, snart hoppas jag att jag kommer hem för att stanna.
En bild på vår Neo kan jag bjuda på oxå...fast på den bilden var han fortfarande liten...nu är han ju en stor kille ;)
Äntligen.!!!...elller!??
ÄNTLIGEN har mina värden vänt....dom går åt det bättre. Smärtorna börjar ge med sig....febern är i stort sett borta. Jag får dricka lite granna. MEN....jag har hoppats och trott förrut och då fått tagit bakslagen...så nu säger jag bara: IDAG ser det bra ut.....idag ser det ut som om det vänder. (ok, jag kan ju inte låta bli att hoppas lite). Jag hoppas på lite permision imorgon...vore så nice att få se lägenheten å få följa med till BVC. Allt hänger på hur jag mår å om jag kan klara mig utan dropp ett par timmar. Snälla....låt mig få komma hem snart!!!!!
Helgen har varit ganska bra. Familjen firade Neos 1månadsdag med att göra fotavtryck i olika färger. Det var urmysigt...det tyckte även Neo som mest låg och skrattade. Fick fina kläder av mormor och morfar oxå. Tackar!
Var i helgen ut och andades luft på balkongen (har inte varit ute på 3 veckor). Känner ni alla "friska och vanliga" hur gott det luktar ute?? För jag känner det....det luktar ljuvligt. Blöt jord, löv, kall luft.....
Tänk va livet kan vända snabbt....inte fasiken trodde jag att mina gallproblem skulle sluta med flera veckor på sjukhus och en massa plågor. Att ett anfall gör ont(ont så in i h-lvete), det visste jag. Men det här....nä fyfan....det kunde jag inte ens ana.
Jag måste erkänna...jag är avundsjuk. Avundsjuk på er alla som kan leva vanliga liv. Ja, jag är till och med avundsjuk på er som går och känner er trötta på era jobb...måndagsdeppiga....suckar över vilken mat ni ska laga ikväll...ni som tycker det känns jobbigt att ni har det dammigt hemma. Ni anar inte hur bra ni har det!! Inget av det där kan jag känna just nu. Men.....jag SKA göra det snart jag oxå...jag lovar! (detta inte alls för att jag tycker synd om mig själv...snarare mer för att ni kanske kommer på att ni har det ganska bra och därmed kan bli lite lyckligare...å då har ju jag gjort en god gärning)
Morfinsurr??? Näe, faktiskt inte...knappt inge morfin i kroppen i huvudtaget längre. Jag biter ihop ...för jag vill AMMMA!!
Kram på er alla! Love u!
Så fort jag kommer hem ska jag lägga ut en massa massa bilder på min älskling Neo....just nu kan jag inte.
Helgen har varit ganska bra. Familjen firade Neos 1månadsdag med att göra fotavtryck i olika färger. Det var urmysigt...det tyckte även Neo som mest låg och skrattade. Fick fina kläder av mormor och morfar oxå. Tackar!
Var i helgen ut och andades luft på balkongen (har inte varit ute på 3 veckor). Känner ni alla "friska och vanliga" hur gott det luktar ute?? För jag känner det....det luktar ljuvligt. Blöt jord, löv, kall luft.....
Tänk va livet kan vända snabbt....inte fasiken trodde jag att mina gallproblem skulle sluta med flera veckor på sjukhus och en massa plågor. Att ett anfall gör ont(ont så in i h-lvete), det visste jag. Men det här....nä fyfan....det kunde jag inte ens ana.
Jag måste erkänna...jag är avundsjuk. Avundsjuk på er alla som kan leva vanliga liv. Ja, jag är till och med avundsjuk på er som går och känner er trötta på era jobb...måndagsdeppiga....suckar över vilken mat ni ska laga ikväll...ni som tycker det känns jobbigt att ni har det dammigt hemma. Ni anar inte hur bra ni har det!! Inget av det där kan jag känna just nu. Men.....jag SKA göra det snart jag oxå...jag lovar! (detta inte alls för att jag tycker synd om mig själv...snarare mer för att ni kanske kommer på att ni har det ganska bra och därmed kan bli lite lyckligare...å då har ju jag gjort en god gärning)
Morfinsurr??? Näe, faktiskt inte...knappt inge morfin i kroppen i huvudtaget längre. Jag biter ihop ...för jag vill AMMMA!!
Kram på er alla! Love u!
Så fort jag kommer hem ska jag lägga ut en massa massa bilder på min älskling Neo....just nu kan jag inte.
Fortfarande kvar på sjukhus
Jag är nu inne på vecka tre inlagd som patient. Det är komplikation på komplikation....vilket för mig är en massa bakslag hela tiden. Idag blev jag av med slang nummer 1 i magen. Det var jävulskt obehagligt men den är nu puts väck. I förrgår fick jag en annan slang, en CVK, vilket var en en ganska häftig upplevelse. Dom ledde en ledare in i hjärtat och sen backade en bit, å sen visst man att man var lagom långt inne med slangen i kärlet.
Jag har fått en hemsk pancreatit, bukspottköttelinflammtion som givit mig ännu mera smärtor...
Det är lång tid kavr för mig fortfarande här på sjukhuset, leverproverna börjar oxå stiga...och ingen vet varför. Febertoppar gör att jag simmar i sängen om nätterna....
Med mig är det mesta fortfarande mest skit men jag börjar orka tänka lite positivt igen och min största tröst är min familj som är nästan alltid hos mig. Tack för att ni finns!
Neo är en stor kille nu...fyller en månad imorgon!!! Han LER sen några dagar tillbaka...härmar även mamma annelies ljud. Ja, det är så ljuvligt. Det är han som gör att jag orkar.
Tack alla ni som peppar mig..som orkar lysnna på mina ångestattacker...som orkar och vågar finnas där för mig. Som hoppas och tror när jag inte gör det. Jag älskar er alla. Ni är underbara. Tack för att ni finns i mitt liv.
Sist men inte minst...tack Tobbe för att du ställer upp i ur å skur... Det här sliter...men vi ska fanimej klara det. Först och främst ska jag överleva detta helvete.
Ska försöka uppdatera snart (har idag orkat mig till sjukhusbiblioteket).
/Annelie
Jag har fått en hemsk pancreatit, bukspottköttelinflammtion som givit mig ännu mera smärtor...
Det är lång tid kavr för mig fortfarande här på sjukhuset, leverproverna börjar oxå stiga...och ingen vet varför. Febertoppar gör att jag simmar i sängen om nätterna....
Med mig är det mesta fortfarande mest skit men jag börjar orka tänka lite positivt igen och min största tröst är min familj som är nästan alltid hos mig. Tack för att ni finns!
Neo är en stor kille nu...fyller en månad imorgon!!! Han LER sen några dagar tillbaka...härmar även mamma annelies ljud. Ja, det är så ljuvligt. Det är han som gör att jag orkar.
Tack alla ni som peppar mig..som orkar lysnna på mina ångestattacker...som orkar och vågar finnas där för mig. Som hoppas och tror när jag inte gör det. Jag älskar er alla. Ni är underbara. Tack för att ni finns i mitt liv.
Sist men inte minst...tack Tobbe för att du ställer upp i ur å skur... Det här sliter...men vi ska fanimej klara det. Först och främst ska jag överleva detta helvete.
Ska försöka uppdatera snart (har idag orkat mig till sjukhusbiblioteket).
/Annelie
Jag är inte supernurse, bara patient!
Har inte kunnat blogga på länge. I måndags förra veckan blev jag inlaggd för dessa jävla gallstenar. Det blev en operation, tyvärr större än väntat. Halva magen är nu ärrig! Igår konstaterade man att det finns en sten kvar så nu återstår det att få bort den.
Jag har svävat mellan liv och död, morfinångest, dödsångest, jävulska smärtor, maktlöshet och stor sorg över att inte kunna ta hand om Neo som den mamma jag vill vara!
Det har varit vändor på operation, centralintensiven och avdelningen. Jag har gjort besök i helvetet. Nu återstår bara den sista jävulska stenen och att bli av med slangarna i magen. Sen äntligen kan man börja hoppas på att snart få komma hem!
Trots detta helvete och missär jag genomgått och genomgår så ska ni inte tro att jag inte har någon ljusglimt och glädje i mitt liv. För det har jag, Neo! Han är mitt allt och mitt hjärta bankar så hårt för honom!
Jag har svävat mellan liv och död, morfinångest, dödsångest, jävulska smärtor, maktlöshet och stor sorg över att inte kunna ta hand om Neo som den mamma jag vill vara!
Det har varit vändor på operation, centralintensiven och avdelningen. Jag har gjort besök i helvetet. Nu återstår bara den sista jävulska stenen och att bli av med slangarna i magen. Sen äntligen kan man börja hoppas på att snart få komma hem!
Trots detta helvete och missär jag genomgått och genomgår så ska ni inte tro att jag inte har någon ljusglimt och glädje i mitt liv. För det har jag, Neo! Han är mitt allt och mitt hjärta bankar så hårt för honom!
J-VLA GALLA!!!
Är så trött...trött på att ha ont..trött på att inte må bra...trött på att inte bara få njuta till fullo av Neos spädistid och vår familjs första tid tillsammans.
Har kännt av gallan ett par gånger sedan förlossningen....sen igårkväll så sa det *PANG* å plötsligt fick jag inte luft å trodde jag skulle dö. En ambulansfärd senare började jag ana att det var ännu ett gallstensanfall som bara startat på ett annorlunda sätt. En hel del kontroller och smärtlindring senare kunde jag (och personalen på akuten) med 100% säkerhet konstatera att det var ännu ett anfall från helvetet.
Skönt att jag överlevde (ja, jag trodde verkligen jag skulle dö då jag faktiskt trodde jag drabbats av propp i lungan ett tag)....skönt oxå att få smärtlindring som funkar....men SKÖNAST är att jag och T har en son så snäll och trygg att inget kan störa honom. Han finner sig verkligen i allt!!! Pappa Tobbe fick under vistelsen på akuten (jag åkte in själv å lämnade grabbarna kvar hemma) flaskmata och det gick kanon. När jag var åter hemma låg Neo och sov gott i sin vagn... Längtat efter mamma? Svar: Vet bara han. Men jag sjäv höll på att längta ihjäl mig under dessa få timmar jag var borta.
Imorgon är det jag som ringer till vårdcentralen och är ett riktigt "pain in the ass", för nu måste något hända. Gallblåsan måste bort för det funkar inte att ha det såhär längre. Jag måste ju för 17:s gubbar kunna ta hand om min son på ett vettigt sätt...vilket är en omöjlighet under ett anfall.
Hur som...trots krämpor som avlöser varandra är jag världens lyckligaste....för jag har Neo i mitt liv:
Vi har landat ganska bra i familjelivet måste jag säga. Vi tar hand om varandra alla tre. Å äntligen känner jag att amma inte bara är mat och näring (och en ren plåga!) utan har även en mycket hög myshetsfaktor.
Har kännt av gallan ett par gånger sedan förlossningen....sen igårkväll så sa det *PANG* å plötsligt fick jag inte luft å trodde jag skulle dö. En ambulansfärd senare började jag ana att det var ännu ett gallstensanfall som bara startat på ett annorlunda sätt. En hel del kontroller och smärtlindring senare kunde jag (och personalen på akuten) med 100% säkerhet konstatera att det var ännu ett anfall från helvetet.
Skönt att jag överlevde (ja, jag trodde verkligen jag skulle dö då jag faktiskt trodde jag drabbats av propp i lungan ett tag)....skönt oxå att få smärtlindring som funkar....men SKÖNAST är att jag och T har en son så snäll och trygg att inget kan störa honom. Han finner sig verkligen i allt!!! Pappa Tobbe fick under vistelsen på akuten (jag åkte in själv å lämnade grabbarna kvar hemma) flaskmata och det gick kanon. När jag var åter hemma låg Neo och sov gott i sin vagn... Längtat efter mamma? Svar: Vet bara han. Men jag sjäv höll på att längta ihjäl mig under dessa få timmar jag var borta.
Imorgon är det jag som ringer till vårdcentralen och är ett riktigt "pain in the ass", för nu måste något hända. Gallblåsan måste bort för det funkar inte att ha det såhär längre. Jag måste ju för 17:s gubbar kunna ta hand om min son på ett vettigt sätt...vilket är en omöjlighet under ett anfall.
Hur som...trots krämpor som avlöser varandra är jag världens lyckligaste....för jag har Neo i mitt liv:
Nybadad och nöjd Neo!
Vi har landat ganska bra i familjelivet måste jag säga. Vi tar hand om varandra alla tre. Å äntligen känner jag att amma inte bara är mat och näring (och en ren plåga!) utan har även en mycket hög myshetsfaktor.
Neo en vecka gammal!
Här hemma har rådit den omtalade kaosen till fullo: lyckotårar, tårar av smärta, hysteriska skrattattacker, porrstjärnebröst som gjort ONT, urlakad efter snitt, oro för att Neo inte ska må bra (ja, nojjig, jag vet), amma konstant utan vila, typ 5timmar back i sömn/natt......you name it! MEN....trots kaos och trots omständigheter runt förlossning (den gick ju fint iaf) så mår jag bättre än jag någonsin gjort. Jag är lyckligare än någonsin. Äran för dessa känslor kan bara Neo få. Men även pappa Tobbe måste få kredit. Utan honom under förlossningen hade det aldrig gått. Även livet som pappa klarar han med bravur samtidigt som han ställer upp för mig till 100%. Ja, han är helt enkelt toppen, en SUPERPAPPA, och mannen i mitt liv.
Vi tre är nu en familj!!! Det är stort!!!
