supernurse

Fick även nässpray för att få igång amningen lite bättre...får se om det funkar. Så nu håller jag på att tuttarna inte sviker ;) Go tuttar..go tuttar!!!!

För 8 veckor sedan ganska så exakt så tog jag mina första stapplande steg efter förlossningen, då Spinalen släppt. Stor har blivit större och Lilleman är just nu alltså 8veckor + några timmar. Just nu ligger han på soffan i mjölkkoma. Kommer förmodligen vakna om ett par timmar för mer mat å blöjbyte. Därefter är det skratt å en massa prat..ända till hans huvud börjar gå från sida till sida = trött. Då tar det någon timme, (med en hel del skrik) sen släpper han åter in John Blund.

...men jag å Neo spenderade dagen inomhus. Närmare bestämt på Gränby centrum å lite "häng"med Fia å Hedda och Tessan å Svea. Så supertrevligt!  Kunde heller inte hålla tassarna i styr utan kom ut från en klädesbutik med en kasse i handen. Näe...ingen shopping till mig men lilleman fick 2 par nya brallor å en body. Det finns ju ett hav av kläder å det är sååå svårt att motstå....

Japp...enligt Wii är jag 23 år och i ganska god form!! Haha....tror inte riktigt jag kan lita på Wii längre för jag är allt annat än i form. Vägde mig i Wii med lilleman i famnen och fick veta att han väger ca 6,2kg.

Ja, det undrar jag. Idag var jag 35 år i Wii fitness bodytest. Första gången jag testade så var jag 42år. Igår lyckades jag komma ner i min verkliga ålder, 28år, (jag=supernöjd) å det efter att ha kommit hem från sjukhus för bara ett par veckor sedan och relativt nyförlöst.

Jag får ju inte träna på ett tag framöver men lite balansövningar med Wii kan ju ändå inte skada....så här hemma tränar jag bland annat slalom och backhoppning för fulla muggar. Kan varmt rekomendera detta spel/träningssätt. Är hur kul som helst och man kan träna riktigt hårda pass. Fråga T....han har träningsvärk idag! :)

I helgen har vi haft Neos farmor och farfar på besök. Eftersom det är lite avstånd mellan oss (dom bor i Växjö) så kan vi ju inte ses så ofta som man hade önskat. Men helgen var lika trevlig som den brukar vara när dom kommer på besök. Lilleman fick självklart vara i centrum å jag tror minsann svärfar och svärmor är väldigt förtjusta i honom ( å han i dom oxå för den delen).

Vi passade på å köpa å frakta hem (med svärfars hjälp) allt material som behövs för att snickra ihop vårat tredje rum som kommer vara vårat lilla arbetsrum/kontor. Ska bli skönt att få ordning på det rummet för då vi fått det klart kan man äntligen packa upp de sista flyttkartongerna å även få ordning på alla papper och pärmar.

Farmor å farfar åkte hem till Växjö idag igen å sen har vi mest busat här hemma. Neo har haft en dag då han inte alls velat sova. Premiär var det idag för babygymmet som Neos mormor å morfar köpt. Det var en succé, Neo älskade det!!.


Jag vet att det är ett tag kvar till advent å till jul (å jag brukar vara den som får upp adventstjärnor och pynt bara ngn vecka innan julafton) men det har krypit i mina fingrar ett bra tag nu så ikväll åkte adventsstjärnorna upp å jag handlade även julblommor. Det blev så mysigt. Jag kan inte riktigt fatta var denna plötsliga pyntlust kommer ifrån ....men kul är det!

...å jag kan inte sova. Neo och pappa T sover gott. Hehe...tobbe gick ner i köket för en liten stund sen....jag frågade vad han sysslade med å han svarade att han hade kokat upp vatten å skulle göra mat åt liten. Bara det att i köket var det kolsvart å inte en endaste droppe vatten uppkokat. Herrn både pratar och går i sömnen..å allt för våran Neo. Kan inte annat än att tycka det var jättesött!

Denna vecka har hittils varit mkt trevlig. Jag har visserligen varit sjukt trött men lite trötthet får man räkna med ett tag framöver om man heter Annelie. Bland annat så var det i måndags äntligen dags för Neo/Hedda-grattis-å välkommen till världen-träff. Lite sent men bättre sent än aldrig. Fia å Heddas storasyster Molly hade gjort äppelpaj vilket var grymt gott. Neo fick en jättefin body. Tack familjen!!! Ännu mera fika bjöd Lina på igår då hon fyllde 28. Hela gänget var där å det var riktigt kul å ses allihopa. Nu ikväll var vi hemma i Storvreta på ännu mera fika....


Ja, man kan ju börja fundera på hur detta skall sluta om jag låter detta fikarace fortgå. Så det är bäst att lugna ner sig lite. Jag trotsar iaf vädergudarna å tar mer än gärna en promenad i regnet med Neo.....det är ren njutning å på köpet så kanske man lyckas promenera av sig en bulle eller två. Promenaderna gör susen för min kropp...kan ni tänka er att jag har träningsvärk sen ngn dag tillbaka. Ja, mina muskler börjar kanske vakna till liv igen efter en månads dvala. Ja, jag är ju allt annat än i form...så sämre kan det ju knappast bli. Hur som..jag är lycklig å mår bra......

...firades självklart här hemma. Neo hade tidigare i veckan varit å inhandlat present. Två stycke flugfiskarböcker och en god frukost gjorde pappa T mer än glad. På em var vi hos min pappa Kenneth å firade honom...hela härliga släkten var där då det var en hel drös med födelsedagar som ännu inte hunnits med å firas. Firade gjorde vi med mammas grymma smörgåstårta. Tack mami!!

Neo valde att börja fira Tobbe redan klockan 4 imorse. Så nu ligger mina två grabbar å snarkar ikapp i soffan. Själv fick jag sova nästan hela natten (tack Tobbe!) å är nu pigg å vaken. Vet inte riktigt vad man ska ta å hitta på....

Idag är en riktig slödag för min del, jag är sååå trött. Kanske beror det på att jag varit oförskämt pigg 3 dagar nu....eller så är det det gråa vädret som gör det....eller så skyller jag på sömnbrist pga av att ganska nyligen blivit mamma.

Någon som för övrigt sover väääldigt gott (för det mesta) är Neo. I en barnbok läste jag att nyfödda bebisar sover i snitt 17,5 timmar varje dygn, men att det heller inte var onormalt om den lille sov 23 timmar. Neo tillhörde nog en 23timmarssovare som nykläckt. Bebisar vid 1 månads ålder sägs sova i snitt 14,5 timmar varje dygn. Neo ligger nog i överkant där oxå :).

Sovandes eller ej....kan inte sluta beundra underverket...kan inte se mig mätt. Som vaken skrattar och pratar han mestadels...å mammas hjärta smälter.

Ja...nu är jag hemma! Jag blev utskriven i måndags efter en helgs permision. Det var ljuvligt att bli utskriven och jag kände mig FRI!! Sen i fredags har det varit berg och dal för min del. Från lyckorus till ett rent helvete. Det är mestadels alldeles underbart att vara hemma och få vara med familjen men dessa djävulska bakslagastunder kommer nog följa mig ett tag. Det är inte förrän nu när man är hemma som jag verkligen känner hur svag jag faktiskt är. Jag är 28år men känner mig oftast som 100år.

Jag orkar mig ut på lite promenader och det är som balsam för själen....min kropp mår nog ganska bra av det oxå.

Det blev 4 veckor på sjukhus för min del. Jag ser tillbaka på dessa veckor och skrattar...ja, helst av allt vill jag skratta åt hur jag var...vem jag blev en stund där i sängen (jag kan lova att jag var inte mig själv för 5 öre). Men det är inte bara med skratt jag ser tillbaka...det är mkt sorg oxå. Jag måste det låta smälta in och försök acceptera. Ja, jag vill ju helst bara glömma helvetet och bara blicka framåt.

Men men....det har givit mig erfarenheter. I mitt jobb men även som jag Annelie. En dag kanske jag kan se ngn mening med även detta...vem vet.Hur som helst, jag är hemma nu och det är det som är huvudsaken. Jag mår bättre och bättre hela tiden. Blir lite starkare för varje dag.

Neo.....har hunnit bli 6 veckor....idag!!! Han är världens goaste. Jag tror han tycker det är ganska så skönt att mamma börjar bli normal och att vi äntligen är hemma. Hur som helst...han är såå snäll och finner sig i det mesta. Men lille gossen börjar bli stor och en liten person...därmed även en egen liten vilja, vilket är alldeles underbart att se.

Jag har ju lovat lite bilder på Neo och hans första tid här hos oss, so here we go:

Farbror dr på ronden idag:
- Annelie, vi tänkte faktiskt låta dig gå på permision över helgen så får du komma tillbaka till på måndag morgon å ta nya prover å se att allt ser bra ut så skriver vi ut dig då.

Jag å mina frågor:
-Är det normalt att ha så ont som jag har fortfarande?
- Ja, om du har lika ont om 3 månader då kommer vi börja fundera varför...
- Kommer ni sjukskriva mig?
- Det blir minst 3 veckor.... Även om du känner dig ganska så pigg nu så är det som du åkt på inget å leka med å tar lång tid att läka.
- Ok, hur ska jag nu förhålla mig till alkoholen (nästan så det kändes pinsamt att fråga)?
- Inte en enda droppe alkohol på ett halvår!!! Sen kan du försiktigt prova å dricka lite lite...men du kommmer att kunna känna av det länge, bukspottkörteln är väldigt känslig.

Ok, mest positiva svar helt klart....men det där med alkoholen det sved måste jag erkänna. Jag som hade sett fram emot en fylla inom kort (jag har ju för fasiken varit nykter i snart ett år!)....eller att åtminstonde få dricka ngt glas vin till en god middag. Men men....det är bara att bita i det sura äpplet (för äta äpplen kan jag ju nu äntligen göra igen nu när gallstenarna är borta).

Men permis....åka hem imorgon. Gud så härligt det ska bli!!!! Blir av med sista slangen imorgon, å det är CVK:n jag har i halsen...sen är jag helt slanglös!!!!

Igårkväll var en alldeles underbar kväll. T roade sig på stan och jag fick besök av Lina Fia å Hedda. Det var så länge sen vi hade en sån där riktigt tjejig kväll....å det var sååå mysigt. Tack tjejer för att ni kom...ni är underbara! Ngn annan som är underbar är Fias Hedda....hon är söt som socker och kusligt lik mamma Fia. Neo och Hedda mös bredvid varandra i sängen (haha, det där lät ju lite suspekt kanske...). Eftersom det är lite problem för mig att här på sjukhusbibblan lägga ut bilder så får ni ta å kika in på Fias blogg...där finns det några underbara bilder på underverken.

Snart...när jag kommit hem lovar jag en hel drös med bilder på min Neo här på bloggen.

Å det är så mkt jag vill göra: bara njuta hemma med familjen, ta långa barnvagnspromenader, fikadejta med gänget med deras bebisar, shoppa kläder(har inget å ta på mig), försöka hitta tillbaka till smaklökarna å laga goda middagar, hälsa på alla, mysa med Neo, mysa med Tobbe, börja fixa ordning 3:e rummet hemma å inreda det, renovera resten av vårat älskade hem, åka å fika hos mami å papi. Ngt jag och min älskade bror pratade om för ett tag sen är en spelkväll med familjen...det är ngt jag saknar å hoppas jag orkar med snart! 

MEN...fokus nu ska bli min familj. Jag Tobbe och Neo ska nog mest vara för oss själva några dagar å bara hitta tillbaka till där vi började... Nu har jag ju snart varit på sjukhus 4 veckor å Neo har då funnit hos oss 5 1/2 vecka, så mesta delen av hans liv har han ju varit på sjukhus med mig. Nu ska vi få honom att förstå att vårat hem ÄR hemma.....få han att känna sig som tryggast där. Åhh vad jag längtar.....

Nä, nu måste jag leta reda på en toa....har fått Furix (vätskedrivande för den som inte vet) å det börjar trycka på rejält. Sen ska jag gå till meditationsrummet en sväng. Ja, för första gången känner jag mig rastlös å det är väl ett friskhetstecken!?! 

(Har till och med sminkat mig idag och har på mig privatkläder istället för de fina sjukhuskläderna)

 

Det är sant....idag nämnde läkaren hemgång för första gången. Har jag tur och allt går som det ska gå nu framöver så får jag åka hem på måndag. Kan ni fatta!!! JAG får åka hem å behöver inte återvända. Jag får stanna hemma. Får börja hitta tillbaka till där vi avslutade för några veckor sedan. Vi ska hem och bli en vanlig familj med vanliga rutiner. Det är så stort!! 

Ni anar inte hur lycklig jag är idag!!! 

Antibiotikabehandlingen avslutas imorgon...sen är det bara å få bukt med smärtlindringen så kan jag sen börja amma igen. Å det är ännu mer lycka. Efter dessa snart 4 veckors kämpande med att pumpa så ska det bli sååå nice att börja amma igen. Sen om det funkar är en annan femma. Men då vet jag iaf att jag gjort allt som står i min makt för att få det att funka. Men Neo han mår ju fint ändå...det vet jag ju...å det gör mig lugn.

Idag gjorde vi ett tappert försök att göra fingeravtryck....det var då inte lika lätt som fotavtrycken kan jag lova. 

Ja, tänk.....avdelningens maskot ska få komma hem till sitt riktiga hem snart.....dom (personalen) lär sakna honom...det kan jag lova!! 

Ikväll kommer mina vänner hit å gör mig sällskap medans pappa T får roa sig lite på egen hand. Det ska bli nice!
/ See ya!        

Idag har jag varit hemma!! Eller rättare sagt är hemma i skivande stund. Lyckades tjata till mig en pemision och fick följa med på BVC å se hur stor vår "lillkille" har blivit. Han växer å frodas....det räcker att säga så :)

Att vara hemma är ljuvligt. Lyckotårarna kom direkt. Jag älskar vårat hem...det är så fint och jag stormtrivs!! (Tack papi å mami för att ni gjort så fint här hos oss!! ) Nu kommer tårarna snart igen....men nu är det inga glädjetårar...näe, för nu måste jag åka tillbaka till sjukhuset. Å det kan jag säga att det vill jag INTE. Men man får vara glad åt dom här timmarna...dom ska jag leva på . Snart....ja, snart hoppas jag att jag kommer hem för att stanna.

En bild på vår Neo kan jag bjuda på oxå...fast på den bilden var han fortfarande liten...nu är han ju en stor kille ;)

ÄNTLIGEN har mina värden vänt....dom går åt det bättre. Smärtorna börjar ge med sig....febern är i stort sett borta. Jag får dricka lite granna. MEN....jag har hoppats och trott förrut och då fått tagit bakslagen...så nu säger jag bara: IDAG ser det bra ut.....idag ser det ut som om det vänder.  (ok, jag kan ju inte låta bli att hoppas lite). Jag hoppas på lite permision imorgon...vore så nice att få se lägenheten å få följa med till BVC. Allt hänger på hur jag mår å om jag kan klara mig utan dropp ett par timmar. Snälla....låt mig få komma hem snart!!!!!

Helgen har varit ganska bra. Familjen firade Neos 1månadsdag med att göra fotavtryck i olika färger. Det var urmysigt...det tyckte även Neo som mest låg och skrattade. Fick fina kläder av mormor och morfar oxå. Tackar! 

Var i helgen ut och andades luft på balkongen (har inte varit ute på 3 veckor). Känner ni alla "friska och vanliga" hur gott det luktar ute?? För jag känner det....det luktar ljuvligt. Blöt jord, löv, kall luft.....   
         
Tänk va livet kan vända snabbt....inte fasiken trodde jag att mina gallproblem skulle sluta med flera veckor på sjukhus och en massa plågor. Att ett anfall gör ont(ont så in i h-lvete), det visste jag. Men det här....nä fyfan....det kunde jag inte ens ana.

Jag måste erkänna...jag är avundsjuk. Avundsjuk på er alla som kan leva vanliga liv. Ja, jag är till och med avundsjuk på er som går och känner er trötta på era jobb...måndagsdeppiga....suckar över vilken mat ni ska laga ikväll...ni som tycker det känns jobbigt att ni har det dammigt hemma. Ni anar inte hur bra ni har det!!   Inget av det där kan jag känna just nu. Men.....jag SKA göra det snart jag oxå...jag lovar! (detta inte alls för att jag tycker synd om mig själv...snarare mer för att ni kanske kommer på att ni har det ganska bra och därmed kan bli lite lyckligare...å då har ju jag gjort en god gärning)

Morfinsurr??? Näe, faktiskt inte...knappt inge morfin i kroppen i huvudtaget längre. Jag biter ihop ...för jag vill AMMMA!!

Kram på er alla! Love u!

Så fort jag kommer hem ska jag lägga ut en massa massa bilder på min älskling Neo....just nu kan jag inte.

Jag är nu inne på vecka tre inlagd som patient. Det är komplikation på komplikation....vilket för mig är en massa bakslag hela tiden. Idag blev jag av med slang nummer 1 i magen. Det var jävulskt obehagligt men den är nu puts väck. I förrgår fick jag en annan slang, en CVK, vilket var en en ganska häftig upplevelse. Dom ledde en ledare in i hjärtat och sen backade en bit, å sen visst man att man var lagom långt inne med slangen i kärlet.

Jag har fått en hemsk pancreatit, bukspottköttelinflammtion som givit mig ännu mera smärtor...

Det är lång tid kavr för mig fortfarande här på sjukhuset, leverproverna börjar oxå stiga...och ingen vet varför. Febertoppar gör att jag simmar i sängen om nätterna....

Med mig är det mesta fortfarande mest skit men jag börjar orka tänka lite positivt igen och min största tröst är min familj som är nästan alltid hos mig. Tack för att ni finns!

Neo är en stor kille nu...fyller en månad imorgon!!! Han LER sen några dagar tillbaka...härmar även mamma annelies ljud. Ja, det är så ljuvligt. Det är han som gör att jag orkar.

Tack alla ni som peppar mig..som orkar lysnna på mina ångestattacker...som orkar och vågar finnas där för mig. Som hoppas och tror när jag inte gör det. Jag älskar er alla. Ni är underbara. Tack för att ni finns i mitt liv.

Sist men inte minst...tack Tobbe för att du ställer upp i ur å skur... Det här sliter...men vi ska fanimej klara det. Först och främst ska jag överleva detta helvete.

Ska försöka uppdatera snart (har idag orkat mig till sjukhusbiblioteket).

/Annelie

Har inte kunnat blogga på länge. I måndags förra veckan blev jag inlaggd för dessa jävla gallstenar. Det blev en operation, tyvärr större än väntat. Halva magen är nu ärrig! Igår konstaterade man att det finns en sten kvar så nu återstår det att få bort den.

Jag har svävat mellan liv och död, morfinångest, dödsångest, jävulska smärtor, maktlöshet och stor sorg över att inte kunna ta hand om Neo som den mamma jag vill vara!

Det har varit vändor på operation, centralintensiven och avdelningen. Jag har gjort besök i helvetet. Nu återstår bara den sista jävulska stenen och att bli av med slangarna i magen. Sen äntligen kan man börja hoppas på att snart få komma hem!

Trots detta helvete och missär jag genomgått och genomgår så ska ni inte tro att jag inte har någon ljusglimt och glädje i mitt liv. För det har jag, Neo! Han är mitt allt och mitt hjärta bankar så hårt för honom!

Är så trött...trött på att ha ont..trött på att inte må bra...trött på att inte bara få njuta till fullo av Neos spädistid och vår familjs första tid tillsammans.

Har kännt av gallan ett par gånger sedan förlossningen....sen igårkväll så sa det *PANG* å plötsligt fick jag inte luft å trodde jag skulle dö. En ambulansfärd senare började jag ana att det var ännu ett gallstensanfall som bara startat på ett annorlunda sätt. En hel del kontroller och smärtlindring senare kunde jag (och personalen på akuten) med 100% säkerhet konstatera att det var ännu ett anfall från helvetet.

Skönt att jag överlevde (ja, jag trodde verkligen jag skulle dö då jag faktiskt trodde jag drabbats av propp i lungan ett tag)....skönt oxå att få smärtlindring som funkar....men SKÖNAST är att jag och T har en son så snäll och trygg att inget kan störa honom. Han finner sig verkligen i allt!!! Pappa Tobbe fick under vistelsen på akuten (jag åkte in själv å lämnade grabbarna kvar hemma) flaskmata och det gick kanon. När jag var åter hemma låg Neo och sov gott i sin vagn... Längtat efter mamma? Svar: Vet bara han. Men jag sjäv höll på att längta ihjäl mig under dessa få timmar jag var borta.

Imorgon är det jag som ringer till vårdcentralen och är ett riktigt "pain in the ass", för nu måste något hända. Gallblåsan måste bort för det funkar inte att ha det såhär längre. Jag måste ju för 17:s gubbar kunna ta hand om min son på ett vettigt sätt...vilket är en omöjlighet under ett anfall.

Hur som...trots krämpor som avlöser varandra är jag världens lyckligaste....för jag har Neo i mitt liv:

Idag (eller, ja nu när klockan passerat 24.00 så är det egentligen igår) så blev Neo en vecka. EN VECKA!! Tiden har gått sjukt fort å älsklingen har blivit stor ;)! Första veckan för Neo på moder jord har nog varit ganska harmonisk och en bra vecka, han är en mkt snäll gosse som finner sig i det mesta. Sover, äter och skiter, precis som det ska vara :).Tur är väl det, för mamma Annelie har inte varit lika lugn och harmonisk kan jag lova. Underbart? Javisst, det är den bästa veckan i mitt liv. Kaotiskt? JAAAA!!!

Här hemma har rådit den omtalade kaosen till fullo: lyckotårar, tårar av smärta, hysteriska skrattattacker, porrstjärnebröst som gjort ONT, urlakad efter snitt, oro för att Neo inte ska må bra (ja, nojjig, jag vet), amma konstant utan vila, typ 5timmar back i sömn/natt......you name it! MEN....trots kaos och trots omständigheter runt förlossning (den gick ju fint iaf) så mår jag bättre än jag någonsin gjort. Jag är lyckligare än någonsin. Äran för dessa känslor kan bara Neo få. Men även pappa Tobbe måste få kredit. Utan honom under förlossningen hade det aldrig gått. Även livet som pappa klarar han med bravur samtidigt som han ställer upp för mig till 100%. Ja, han är helt enkelt toppen, en SUPERPAPPA, och mannen i mitt liv.

....och äntligen börjar det hända ngt. Ja, jag tror det är på riktigt den här gången. Bmbesök idag. Hon trodde inte heller att det var lång tid kvar nu. Bebis är fixerad och livmodertappen helt klart påverkad. Värkar? Ja, jag tror att det är det jag har nu!?!....dock mkt oregelbundna så det kan ju fortfarande dröja ett tag. Men....det händer något, helt klart! Faktum är att jag börjar bli förkyld...så nu måste Pyret ut...skynda skynda!!!