J-VLA GALLA!!!
Är så trött...trött på att ha ont..trött på att inte må bra...trött på att inte bara få njuta till fullo av Neos spädistid och vår familjs första tid tillsammans.
Har kännt av gallan ett par gånger sedan förlossningen....sen igårkväll så sa det *PANG* å plötsligt fick jag inte luft å trodde jag skulle dö. En ambulansfärd senare började jag ana att det var ännu ett gallstensanfall som bara startat på ett annorlunda sätt. En hel del kontroller och smärtlindring senare kunde jag (och personalen på akuten) med 100% säkerhet konstatera att det var ännu ett anfall från helvetet.
Skönt att jag överlevde (ja, jag trodde verkligen jag skulle dö då jag faktiskt trodde jag drabbats av propp i lungan ett tag)....skönt oxå att få smärtlindring som funkar....men SKÖNAST är att jag och T har en son så snäll och trygg att inget kan störa honom. Han finner sig verkligen i allt!!! Pappa Tobbe fick under vistelsen på akuten (jag åkte in själv å lämnade grabbarna kvar hemma) flaskmata och det gick kanon. När jag var åter hemma låg Neo och sov gott i sin vagn... Längtat efter mamma? Svar: Vet bara han. Men jag sjäv höll på att längta ihjäl mig under dessa få timmar jag var borta.
Imorgon är det jag som ringer till vårdcentralen och är ett riktigt "pain in the ass", för nu måste något hända. Gallblåsan måste bort för det funkar inte att ha det såhär längre. Jag måste ju för 17:s gubbar kunna ta hand om min son på ett vettigt sätt...vilket är en omöjlighet under ett anfall.
Hur som...trots krämpor som avlöser varandra är jag världens lyckligaste....för jag har Neo i mitt liv:
Vi har landat ganska bra i familjelivet måste jag säga. Vi tar hand om varandra alla tre. Å äntligen känner jag att amma inte bara är mat och näring (och en ren plåga!) utan har även en mycket hög myshetsfaktor.
Har kännt av gallan ett par gånger sedan förlossningen....sen igårkväll så sa det *PANG* å plötsligt fick jag inte luft å trodde jag skulle dö. En ambulansfärd senare började jag ana att det var ännu ett gallstensanfall som bara startat på ett annorlunda sätt. En hel del kontroller och smärtlindring senare kunde jag (och personalen på akuten) med 100% säkerhet konstatera att det var ännu ett anfall från helvetet.
Skönt att jag överlevde (ja, jag trodde verkligen jag skulle dö då jag faktiskt trodde jag drabbats av propp i lungan ett tag)....skönt oxå att få smärtlindring som funkar....men SKÖNAST är att jag och T har en son så snäll och trygg att inget kan störa honom. Han finner sig verkligen i allt!!! Pappa Tobbe fick under vistelsen på akuten (jag åkte in själv å lämnade grabbarna kvar hemma) flaskmata och det gick kanon. När jag var åter hemma låg Neo och sov gott i sin vagn... Längtat efter mamma? Svar: Vet bara han. Men jag sjäv höll på att längta ihjäl mig under dessa få timmar jag var borta.
Imorgon är det jag som ringer till vårdcentralen och är ett riktigt "pain in the ass", för nu måste något hända. Gallblåsan måste bort för det funkar inte att ha det såhär längre. Jag måste ju för 17:s gubbar kunna ta hand om min son på ett vettigt sätt...vilket är en omöjlighet under ett anfall.
Hur som...trots krämpor som avlöser varandra är jag världens lyckligaste....för jag har Neo i mitt liv:
Nybadad och nöjd Neo!
Vi har landat ganska bra i familjelivet måste jag säga. Vi tar hand om varandra alla tre. Å äntligen känner jag att amma inte bara är mat och näring (och en ren plåga!) utan har även en mycket hög myshetsfaktor.
Kommentarer
Postat av: Fiafiore
Tänker på er!!! Massor med kramar!
Trackback
