supernurse

Vilken omtumlande eftermiddag det blev idag. MVC besök var på schemat. Allt verkade bra. Barnmorskan var dock inte 100% säker om huvudet var neråt på bebis. Hennes tvekan adderat med mina misstankar om att bebis kanske vänt sig i söndags slutade med att vi fick åka till förlossningen för bedömning. Träffade där en barnmorska som klämde å kände- trodde huvudet var neråt men var inte säker. Lyssnade på hjärtljuden men tyckte de var lite väl högt upp om nu huvudet var neråt. Skulle ordna med ultraljud. En stund senare kom barnmorska nr2 in. Tjoade och tjimmade högt. Klämde å kände å sa med ett leende:
-Japp, här har vi en bebis som ligger med huvud uppåt! Hur känns det? Har ni funderat på vad ni i såfall vill göra?
- Ehh..näe, inte funderat så mkt på det....svarar jag chockat.
Barnmorskan börjar då rabbla alternativen vi har. Antingen vändningsförsök...eller föda i säte...eller så kan vi ju få ett kejsarsnitt. Barnmorskan igen (lika högljutt och burdust):
- Men fundera ni en stund på det så ska jag leta reda på läkare som får bekräfta sätesbjudningen med ultraljud å så får vi diskutera ert beslut sen.
- Ehh...ok.
Jag och T bara stirrar på varandra som 2 frågetecken. Jag hinner tänka att :jaha, inget blir som man tänkt sig.

Läkaren kommer in och talar om att den vana erfarna barnmorskan var ju säker på sin sak, huvudet är förmodligen uppåt, dvs bebis ligger i säte. Även han pratar om de olika alternativen vi har. Jag ber tillslut att få göra ultraljudet innan vi ens fortsätter fundera på hur vi ska göra. Sagt å gjort....
.....ett ultraljud görs och läkaren säger efter vad som känns som en evighet (med ett leende):
- Ja, nu har ni ju fått lära er lite om att föda i säte och om vändningsförsök...men det behöver ni inte fundera mer på för eran bebis ligger med huvudet långt, långt ner.

Så här sitter jag nu....smärre omtumlad och med ömmande mage(ja, det gör ont när 4 tveksamma människor skall klämma å känna för att försöka lista ut hur bebis ligger) och frågar mig: Vad fan var det som hände idag?