supernurse

Idag fick jag dra en minst sagt lättnandes suck. En sten föll från mitt bröst. Nu kan jag äntligen andas ut. Eller kan man någonsin det?

Var i måndags på rutinultraljudet. Det ska ju vara en solskensdag då man går hem och är världens lyckligaste efter sitt möte med sin älskade bebis. Men ack..så var det då INTE för min och T:s del. Barnmorskan sa att bebis såg normal och frisk ut ända tills hon tittade närmare på hjärnan. Två cystor uppenbarade sig. Fy fan...vår bebis hade cystor i hjärnan, mitt hjärta stannade. Barnmorskan sa att de skulle försvinna och inte var farliga men att de kunde innebära ngt-så vi skulle få en tid å prata med läkare. Såklart trodde man att detta var slutet, var helt förtvivlad. Träffade läkare senare på dagen som förklarade att cystorna innebar en ökad risk för kromosomavvikelser(då talar vi inte om "bara" Down Syndrom utan också om värre avvikelser som innebär att fostret ej kan överleva) - men också att det inte behövde vara någonting. För oss var det ingen tvekan utan vi gjorde fostervattensprov direkt och fick sedan gå hem och vila och vänta på svar i 2 dagar. Idag fick vi svaret- det visade ingen kromosomavvikelse, cystorna kommer försvinna och bebis mår bra. Ni anar inte hur skönt det var att höra läkaren säga dom magiska orden. Jag är helt omtumlad-helt matt. Det har varit jobbiga dagar i denna ovisshet. Men nu är jag så obeskrivligt lättad och lycklig!!

Vi blev tillbakaflyttade en hel dag, så nu är beräknad ankomst för bebis 18:e september.