supernurse

.....och ingenting blir någonsin sig likt mer.

Kommer du ihåg mitt lyckorus? Jag var lycklig...för jag hade lilla kotten i magen. Jag var gravid och såg fram emot att vi 2 skulle bli 3. Kan ni förstå? Vi skulle bli en familj..jag, Tobbe och lilla kotten. På ngt sätt var vi redan det...  Man mådde illa, man var yr, man var orolig och allt annat som är normalt när man är gravid. Men främst av allt så höll man på och bygga upp obeskrivliga känslor för den lille som inte ännu kommit men som växte där inne och som skulle komma att bli det viktigaste i mitt liv.

Trodde jag...

Förra helgen hade jag lite ont i magen. Det kom, men försvann lika snabbt. Klart man blev rädd men jag sköt bort de hemska tankarna om att det skulle vara ngt fel. För skulle det vara ngt fel så skulle ju inte det onda försvinna så snabbt igen, eller hur? Så helgen gick, vi hade det bra med svärföräldrarna på besök. På söndag eftermiddag träffade jag tjejerna ( åhh vad dom betyder mkt för mig-by the way!). Gick hem från stan och när jag väl var hemma igen började jag få ont. Ringde sjukvårsrådgivningen: -Åk in till gynakuten för att utesluta utomkveds! Gick sen in på toa å då såg jag det. Blodet! Jag fick panik, nu fattade jag att ngt var helgalet. Tobbe och jag tog bilen in. Kommer ihåg att jag tittade ner över Botaniska med tårarna rinnandes nerför kinderna och tänkte för mig själv: Man får inte ha det för bra i livet. Att vara gravid är inte så rosenrött...

Kom in på gynakuten, tog prover och tryck.. Fick snabbt träffa en läkare. Ställde några frågor. Sen upp i gynstolen på darrande ben. Skulle känna på livmodern men jag mer eller mindre vek mig dubbel av smärta. Så ett ultraljud. Läkaren sa: -Det ser inte bra ut.... Just i den stunden kändes det precis som om hela världen stannade upp. I mitt huvud ekade bara orden Det ser inte bra ut. Tårarna kom igen. Tobbe..han.. grät också. Sen vred läkaren på ultraljudsskärmen, förklarade vad vi såg och vad vi inte såg. Men herre gud!! Var är kotten?? Han finns ju inte med på bilden?? Sen kom förklaringen: - Som jag sa, det ser inte bra ut. det finns inget foster i livmodern, Bara hinnor och fostervatten. Antingen har fostret aldrig funnits där eller så dog det väldigt tidigt.

Jag kom ihåg att farbror dr hjälpte mig upp, mötte hans blick och såg att han hade tårar i ögonen. Jag själv började så smått skratta i ren panik och sa att det kan inte vara sant. DET KAN INTE HÄNDA MIG OCKSÅ, DET HÄNDE JU MIN KOMPIS!!!! Läkaren fortsatte att förklara det uppenbara, det som inte gick att undvika.... Fostret fanns inte..jag var inte längre gravid. Sen fortlöpte information om framtiden. fick 3 val. Jag valde nummer 2: att genomgå medicinsk abort med abortpiller. Ja, ont skulle det göra och jag skulle blöda mycket. Se till att jag hade smärtlindring i kroppen...osv... Jag ville bara ut. Tårarna rann hela tiden och när vi kom ut bara tjöt jag: NEJ, nej, nej...det händer inte!!  Vi åkte hem...båda grät.

Måndagen var obeskrivlig. Jag hade så mycket olika tankar och så mycket känslor att jag inte visste var jag skulle göra av dom. Det enda som hjälpte var att prata...och det gjorde jag och tobbe...i mängder. På tisdagen bestämde jag mig för att ta dom där tabletterna... Jag var rädd och jag ville inte förlora det som växte i mig...fastän jag visste hur det låg till. Men jag tog dom. Den värsta fysiska smärtan jag någonson haft kom ett par timmar senare. Jag trodde att jag skulle dö, sa adjö till tobbe och bad till gud (jag som inte ens tror på ngn gud) att få leva.

Denna "utdrivningsprocess" höll på in på natten. Lugnade ner sig för att sedan komma tillbaka natten efter. Lugnade åter ner sig för att sedan komma tillbaka på fredag natten. Jag blödde mkt och det kom stora klumpar ur mig. Jag både kräktes och svimmade av både smärtan och utmattningen.

Återbesök i måndags. Allt såg bra ut. Ingen skrapning skulle behövas. Fick svar på en massa frågor. Blev sjukskriven denna vecka. för att försöka komma tillbaka till livet. På måndag börjar jag jobba igen.... Så dagarna sen i måndags har inneburit många, många tårar. Många frågor utan svar: Varför? Att bara gå upp på morgonen när man vaknat har tagit emot. Igår var första gången jag kännt mig hungrig..

Komma tillbaka till livet...börja leva normalt igen...försöka gå vidare...se framåt....inse naturens lag...och bara acceptera. Hur ska det gå till?  Just nu försöker jag kämpa med att bara fungera "som vanligt". Jag vet att jag kommer komma tillbaka till livet...och jag vet att det är naturens lag. Men....jag kommer aldrig glömma och jag kommer alltid älska. Ja, jag kommer alltid att älska lilla livet som egentligen inte växte i mig, men som skulle ha gjort det....


Det går inte förklara...går inte att beskriva... Känslorna är starka och det är en så otrolig sorg. Men framförallt: