Spindeln i nätet...
Ännu en arbetsvecka börjar lida mot sitt slut (ja, om man bortser från att jag jobbar helgen). Det har varit en minst sagt påfrestande vecka på jobbet. Jag har lagt ner all min energi (nästan iaf) på en o samma patient. Försökt att ordna upp en soppa som heter duga så att stackars patienten skulle kunna få komma iväg från oss. Som sjuksköterska är man verkligen spindeln i nätet.Man ska ha kontakt med läkare, man ska pratat med anhöriga och inte att förglömma patienten själv. Man ska arbeta i team med sin undersköterska. Konsultremisser skickas och då ska man ha kontakt med dom läkarna som kommer utifrån. Man ska samordna med kommunen (ja, tänk om samarbetet mellan landsting och kommun ändå kunde få flyta på lite bättre,ni som jobbat nu denna vecka vet vad jag syftar på). Man ska samordna möten med biståndshandläggare, distriktssköterskor. Man ska prata med hemtjänsten. Man ska behöva instruera personal på andra sjukhus. Då kan ni alla som läser förstå varför jag pratar om spindlar i nät.
Det är en misstolkning om ngn därute tror att ngt går smidigt vad gäller all samordning (det finns dock undantag). Nej, allt tar lååång tid, det motarbetas och det blir sällan som man tänkt sig. Det är ofta tur att man när man givit sig in i ngt inte från början kunna anat att det skulle bli en så lång process. Missförstå mig nu inte. Jag älskar mitt jobb. Min roll är ju just att vara den här spindeln i nätet. Att vara patientens röst utåt, vara dess försvarare med mål att alltid försöka göra det bästa för varje enskild patient.
Vissa patientfall tar dock längre tid än andra och jag kan lova att man då känner sig helt tömd på energi. Nu har det varit så. Idag när arbetsdagen var slut kändes det precis som om ngn pickat mig med en nål o att jag var en liten nasseballong som svävade runt i luften. Ja, ni fattar, luften gick helt ur mig, mådde nästan illa. Jag kan lova att jag var inte långt ifrån gråt.Fastän sådana här dagar/perioder kan vara jobbiga så är det en utmaning och verkligen tokroligt. Jag har verkligen kännt mig engagerad och på hugget. Haft stöd av en riktig toppenläkare denna vecka.
Så....när jag då flexar ut från jobbet idag efter hårt arbete, ser ett sms från Fia till en inbjudan att träffa tjejgänget på Katalin så är jag inte sen med att meddela att jag självklart följer med. Vem kan motstå en trevlig kväll med tjejerna? En powernapp, lite mat och en snabbtvätt så är jag fit for fight...igen! Cyklar hem till Fia, får för några sekunder se Mollys underbara leende (trevligt att säga hej till johan oxå för den delen).Vi möter upp Maria, Lina o Mimmi på Katalin. Ett par öl och några timmars tjejsnack i sällskap av världens bästa vänner. Att sedan komma hem till min underbara Tobbe....så är mitt liv fulländat. Kan man ha det bättre?
Jag har underbara vänner, underbaraste Tobbe, världens finaste familj, en jättefin lägenhet och ett stimulerande och givande jobb. Nej, det kan inte bli bättre!!!
(Att jag sedan oxå har 4 1/2 veckas semester framför mig nu snart gör ju inte saken sämre)
Det är en misstolkning om ngn därute tror att ngt går smidigt vad gäller all samordning (det finns dock undantag). Nej, allt tar lååång tid, det motarbetas och det blir sällan som man tänkt sig. Det är ofta tur att man när man givit sig in i ngt inte från början kunna anat att det skulle bli en så lång process. Missförstå mig nu inte. Jag älskar mitt jobb. Min roll är ju just att vara den här spindeln i nätet. Att vara patientens röst utåt, vara dess försvarare med mål att alltid försöka göra det bästa för varje enskild patient.
Vissa patientfall tar dock längre tid än andra och jag kan lova att man då känner sig helt tömd på energi. Nu har det varit så. Idag när arbetsdagen var slut kändes det precis som om ngn pickat mig med en nål o att jag var en liten nasseballong som svävade runt i luften. Ja, ni fattar, luften gick helt ur mig, mådde nästan illa. Jag kan lova att jag var inte långt ifrån gråt.Fastän sådana här dagar/perioder kan vara jobbiga så är det en utmaning och verkligen tokroligt. Jag har verkligen kännt mig engagerad och på hugget. Haft stöd av en riktig toppenläkare denna vecka.
Så....när jag då flexar ut från jobbet idag efter hårt arbete, ser ett sms från Fia till en inbjudan att träffa tjejgänget på Katalin så är jag inte sen med att meddela att jag självklart följer med. Vem kan motstå en trevlig kväll med tjejerna? En powernapp, lite mat och en snabbtvätt så är jag fit for fight...igen! Cyklar hem till Fia, får för några sekunder se Mollys underbara leende (trevligt att säga hej till johan oxå för den delen).Vi möter upp Maria, Lina o Mimmi på Katalin. Ett par öl och några timmars tjejsnack i sällskap av världens bästa vänner. Att sedan komma hem till min underbara Tobbe....så är mitt liv fulländat. Kan man ha det bättre?
Jag har underbara vänner, underbaraste Tobbe, världens finaste familj, en jättefin lägenhet och ett stimulerande och givande jobb. Nej, det kan inte bli bättre!!!
(Att jag sedan oxå har 4 1/2 veckas semester framför mig nu snart gör ju inte saken sämre)
Kommentarer
Trackback
